Lolita - Vladimir Nabokov

Titel: Lolita

Författare: Vladimir Nabokov

Serie: -

Antal sidor: 332

Utgivningsår: 1955 (den översättning jag läste var från 1998)

Betyg: 4/5

Beskrivning från Adlibris:

Vladimir Nabokovs Lolita - en klassisk, epokgörande moderna amerikansk bok skriven av en ryss i exil. Nu för första gången på svenska i komplett skick. Lolita, exilryssen och amerikanen Vladimir Nabokovs beryktade romanstudie i erotisk besatthet från 1955, är ett svåröverträffat språkkonstverk som efter fyra mer eller mindre misslyckade överföringar till svenska sedan 1957 nu äntligen funnit sin kongeniale översättare i författaren och kritikern Aris Fioretos.

Lolita framstår, vid sidan av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, James Joyces Odysseus och Robert Musils Mannen utan egenskaper, som en av förra seklets märkvärdigaste romaner. I en tid av allt mer brutna språk måste denna amerikanska roman av en ryss i exil fungera som ett föredöme och en inspirationskälla för framtida författare.

Den här recensionen kommer även att innehålla tankar om filmen, då jag har sett den också. Den kommer förmodligen också att vara väldigt svamlande då jag har mycket tankar och känslor.

Jag såg för ett tag sedan att Tessan på tessansbokblogg hade läst Lolita och sett filmen, och tyckt mycket om båda, och jag blev genast nyfiken. Hade aldrig hört talas om varken boken eller filmen, så jag letade upp och läste på om dem och bestämde mig för att börja titta på filmen samma kväll. Jag hade från början bara tänkt att titta på kanske tio, femton minuter och se vad det var för typ av film, men det slutade såklart med att jag såg hela filmen, och grät mig halvt fördärvad. Efter det var jag bara tvungen att läsa boken och gjorde det kort därefter.

Lolita är en bok som väcker mycket känslor. Jag tror att jag gick igenom hela mitt känsloregister medan jag läste den här boken. Jag måste erkänna att jag blev mer berörd av filmen, men det kan ha varit för att jag såg den innan jag läste boken och visste vad som skulle hända. Det här är ingen lycklig historia, som får ett lyckligt slut, det får man veta direkt eftersom att Humbert, huvudpersonen, skriver från fängelset där han sitter. Mina känslor för boken är så motstridiga. Det är en vacker historia, men samtidigt är ju allt med den så fel. Jag menar Lolita är tolv år när hon och Humbert träffas och kort därefter inleder någon slags relation. Under bokens gång kommer på mig själv med att flera gånger tänka: "men Lo är ju inte så himla oskyldig, hon vet ju vad hon gör." Sen stannar jag upp och tänker efter. Hon är tolv år. Vet hon verkligen vad hon gör? Är det rätt av Humbert att göra det han gör mot henne även om hon är med på det och flera gånger tar initiativet själv? Nej, det tycker jag inte, för såklart är jag inte för pedofili! Men samtidigt så är jag så ledsen för Humberts skulle på slutet att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Jag känner för honom, vilket får mig att må väldigt dåligt över mina egna känslor, för jag mår ju dåligt över någon som gör fel. Ja, ni ser ju, så mycket känslor!

Jag tycker för det mesta om Humbert. Han är lätt att tycka om, och även om jag tycker att han handlar fel, så är det ju en del av honom som också tycker det. Lolita är dock en annan historia. Hon är osympatisk, envis och tjurig och det här ändras inte under bokens gång. Dock har hon sina stunder där hon glänser och då jag inte kan låta bli att tycka om henne.

Nabokovs språk är fantastiskt vacker! Det är så målande och jag kan verkligen se alla platser Humbert och Lo besöker framför mig. 

I efterordet skriver Nabokov att boken inte har någon mening, utan att det är bara en historia (vilket jag älskar, för jag tycker att man jämt ska överanalysera böcker nu för tiden!) Så det är jag väldigt glad för. En sak som jag däremot önskar att han hade skrivit är vad det är meningen att jag ska känna efter att ha läst ut boken, för det har jag inte riktigt listat ut än. Vad det är för känsla han vill frambringa hos läsaren är väldigt oklart (i alla fall för mig). Filmen var fantastisk och får definitivt 5/5. Anledningen till att boken inte får det är för att mittendelen var ganska seg, där jag tycker att det var lite för mycket svammel från Humberts sida. För att sammanfatta den här långa recensionen är jag glad att jag har läst boken (och sett filmen) för den är definitivt läsvärt och historien om Humbert och Lolita kommer nog att stanna kvar hos mig länge.