Leva Älska Brinna Dö - Sofie Trinh Johansson

Titel: Leva Älska Brinna Dö

Författare: Sofie Trinh Johansson

Serie: Halvblod #3

Antal sidor: 514

Utgivningsår: 2013

Förlag: Mörkersdottir 

Betyg: 5/5

Spoilers från föregående delar förekommer

1837 lämnar William Dahl Sverige för ett liv på andra sidan jorden. Han ger upp sin själ i utbyte mot rikedom, makt och ett evigt liv. Han får mer än han bad om. Över hundra år senare hittar han det dom gör livet värt att leva. Blodet från en av De Få är allt Aveline behöver för att förlänga sitt liv. Men något har tagit över hennes kropp och tiden håller på att rinna ut. Hon är inte stark nog att genomgå en förvandling, och hon vet inte heller om hon är beredd att lämna det mänskliga livet bakom sig. Samtidigt blir Hero svagare och Aveline fruktar att demonerna har tagit över henne. Rådet är samlat. Livet finns inom räckhåll. Vem kommer att benådas och vem måste dö? När döden har väntat för länge kommer allting till ett slut Leva Brinna Älska Dö. 

Jag snubblade över Halvblod av en slump och blev alldeles förälskad i den. Jag älskade Vingar av glas också och det har varit ett plågsamt år att vänta på den sista delen. Men det var det värt, för hjälp vad bra den var! Det verkar vara lite delade åsikter om de här trilogin bland bokbloggare, men jag tillhör dem som älskar den!

Jag älskar karaktärerna. Aveline är en sådan bra karaktär och jag gillar hur hon har utvecklats genom böckerna. Hon är inte längre den naiva och rätt svaga människan som hon var i första boken. Jag gillar hur stark hon har blivit, även när livet går emot henne så försöker hon hålla huvudet högt. Visst är hon fortfarande lite naiv och tar ibland konstiga beslut, men ingen är perfekt. Billy älskar jag och har gjort det från första sidan till sista (även om jag inte alltid tyckt om hur han betett sig). Jag har väl egentligen inte så mycket mer än så att säga. En annan karaktär som jag fullkomligt älskar är Domino! Alltså hon bara så kick-ass och cool som man bara kan bli. Porla växer på mig under bokens gång och jag tycker faktiskt riktigt mycket om henne på slutet (det trodde jag inte!).

Handlingen tycker jag mycket om. Jag gillar idén med halvbloden riktigt mycket. Jag förstår dem som tycker att boken är lite seg, för det är en lång bok, men jag har inget emot det och jag tycker faktiskt inte att den blir långtråkig heller. Boken är skriven ur fler än PoVs än Avelines den här gången, och jag gillar det faktiskt. Jag brukar inte gilla när man blandar in flera när det bara har varit en innan, men här funkar det. Jag älskade alla tillbakablickarna på Billys liv, och Domino och V/Remys kapitel tillhörde mina favoriter.

Nu kommer det en sak som jag inte tyckte om, och det är så tråkigt att jag ens ska behöva säga det här, men alltså, korrekturläsningen i den här boken är verkligen inte bra. Felstavade ord, ord som placerats på fel ställe, missade ord etc. Det värsta var nog ändå den kursiva stilen när Aveline, Billy och Domino hade inre dialoger. Ibland var det inte markerat alls och ibland var allt markerat även när det inte skulle vara det. Det känns överhuvudtaget inte som att någon har bemödat sig att korrekturläsa boken och det är så tråkigt, för den är så mycket bättre än så. 

Men om man bortser från korrekturfelen så är det en väldigt bra bok och jag är så ledsen att serien är slut! Men jag ser verkligen fram att läsa mer av Sofie Trinh Johansson i framtiden. Och har ni läst den här recension men inte läst böckerna, så gör det!      

Spoilers:

-Slutet. Alltså slutet??? BILLY!! Herregud vad jag grät, jag trodde att jag skulle gråta ihjäl mig. Jag trodde verkligen inte att han skulle dö, men eftersom hela slogan för serien är "mindre lyckliga slut" så kanske man kunde väntat sig det. Men jag trodde verkligen inte det. 

-Jag blev så förvånad över hur Hero betedde sig, jag trodde verkligen inte att hon var kapabel att göra så. Och när Porla sa att hon trodde att Hero hittat på sin familj så trodde jag på henne. Tur att hon faktiskt hade en familj på riktigt. 

-Epilogen var så sorglig och jag kunde inte läsa mer än typ två meningar i taget för jag såg ingenting för jag grät så mycket. Men den var samtidigt så fin och om det nu var tvunget att sluta som det gjorde, så är jag glad att det slutade så. Jag har inte varit Alexanders största fan innan, men jag är så glad att han fanns där för Aveline.