Apollyon - Jennifer L. Armentrout

Titel: Apollyon

Författare: Jennifer L. Armentrout

Serie: Covenant #4

Antal sidor: 343

Utgivningsår: 2013

Förlag: Spencer Hill Press

Betyg: 4,5/5

Spoilers från föregående delar förekommer. Även spoilers från novellen Elixir.

Fate isn’t something to mess with… and now, neither is Alex. Alex has always feared two things: losing herself in the Awakening and being placed on the Elixir. But love has always been stronger than Fate, and Aiden St. Delphi is willing to make war on the gods—and Alex herself—to bring her back. The gods have killed thousands and could destroy entire cities in their quest to stop Seth from taking Alex’s power and becoming the all-powerful God Killer. But breaking Alex’s connection to Seth isn’t the only problem. There are a few pesky little loopholes in the whole “an Apollyon can’t be killed” theory, and the only person who might know how to stop the destruction has been dead for centuries. Finding their way past the barriers that guard the Underworld, searching for one soul among countless millions, and then somehow returning will be hard enough. Alex might be able to keep Seth from becoming the God Killer… or she might become the God Killer herself.

Även om jag tyckte väldigt mycket om Apollyon så var den inte riktigt lika bra som de andra delarna har varit. De andra böckerna har haft väldigt högt tempo och jag tror att det var det som gjorde att Apollyon inte riktigt kom upp till full pott. Två tredjedelar av boken var en aning långsam och det var först den sista tredjedelen som verkligen var fantastisk. 

Handlingen är som sagt en aning seg om man jämför med de andra böckerna, men den är fortfarande väldigt bra. Jag läste novellen Elixir som är mellan Deity och Apollyon innan jag läste Apollyon och den var verkligen jättebra. Jag vet inte vad det är med Jennifer L. Armentrout och noveller, men hon är verkligen bra på att skriva dem. Men en sak som jag tänkte på var att om jag inte hade läst novellen så undrar jag om jag hade fattat så mycket i Apollyon? För det förklarades aldrig riktigt att de hade tvingat Alex att dricka elixiret, utan det bara nämndes lite i förbifarten, och det var ju trots allt en stor sak. Man kanske klarar sig utan att läsa novellen men jag är i alla fall glad att jag har läst den, och jag hade nog önskat att den var inkluderad i Deity eller Apollyon, bara för att få lite bakgrundsinformation. Och sen var det ju inte helt fel att läsa ur Aidens PoV.

Jag tänker inte ens nämna vad jag känner för Alex och Aiden för om ni har läst de andra recensionerna så vet ni redan det vid det här laget. Det kändes så konstigt att Alex var bunden med Seth och det var nästan läskigt när hon kallade honom My Seth. Och jag gillar verkligen vilken skillnad Armentrout har lyckats få på Alex när hon är normal och när hon är bunden med Seth. Seth är inte med så mycket i den här boken och jag tycker det är så synd, för jag skulle verkligen vilja lära känna honom bättre. Det är så svårt att få grepp om honom eftersom att man inte vet hur mycket han ljugit om innan han blev evil Seth. Så det hoppas jag mer på i nästa bok. Jag gillar verkligen Jennifer L. Armentrouts sätt att skriva, men någonting som höll på att driva mig till vansinne var hur ofta Alex beskriver Aidens grå ögon. Alltså seriöst, det var lika illa som när Tessa beskrev Wills extremt blå ögon på varannan sida i Clockwork Angel. Aidens ögon ändrar färg på varannan sida och jag gillar sådana beskrivningar i vanliga fall, men här blev det för mycket. Jag förstår liksom efter tjugo gånger, sedan blir det bara tröttsamt. 

Jag ser så mycket fram emot att läsa den sista boken och jag hoppas verkligen på ett bra slut.