Ingen sommar utan dig - Jenny Han

Titel: Ingen sommar utan dig (It’s not summer without you) 

Författare: Jenny Han

Serie: Summer #2

Antal sidor: 251

Utgivningsår: 2011 (2010)

Förlag: B Wahlström

Betyg: 3/5

Spoilers från föregående del förekommer

Så länge Belly kan minnas, har hon och hennes familj tillbringat varje sommar vid havet, tillsammans med de hon håller allra kärast, bröderna Jeremiah och Conrad och deras mamma Susannah. Men i den obeskrivliga sorgen efter Susannah, som under våren gått bort i cancer, måste de alla ompröva sina förtroenden för varandra. Under den förra, speciella sommaren hände något mellan Belly och Conrad. Belly, för alltid yngst i skaran, hade vuxit upp. Hon hade blivit vacker en sanning som inte ens den självsäkra, snygga Conrad kunde bortse ifrån, och inte hans yngre bror heller. Men trots ömsesidiga, starka band vet ingen av dem längre var de står. 

Så fort jag läst ut Sommaren jag blev vacker började jag läsa Ingen sommar utan dig, och även om jag fortfarande inte är imponerad, så måste jag säga att den här boken är bättre än vad första boken var.

Den här boken är lite djupare, det är inte lika mycket Belly och hur vacker hon är utan det finns något annat där också. Handlingen är väl helt okej, men jag är fortfarande inte helt såld på den. Och jag har fortfarande stora problem med språket. Det finns inget flyt i det över huvud taget, och Jenny Han har en förmåga att göra allting övertydligt. Först förklarar hon en sak i en mening, och i nästa mening måste hon skriva det ingen, så att man verkligen förstår det. Det får mig att känna mig trög, som att jag inte kan räkna ut något själv och jag tycker inte om det. Allt måste också skrivas väldigt många gånger, jag vet inte hur många gånger hon skriver att: ingenting kommer att bli som förr. Plus att hoppningarna mellan nutid och dåtid förvirrade mig ganska rejält ibland då det aldrig stod efter ett kapitel i dåtid att det nu var i nutid igen. Samma sak efter Jeremiahs kapitel, ibland tog det flera meningar innan jag fattade att det var Bellys kapitel igen. En sak som jag dock gillar är att jag kan känna igen mig i den här känslan av att allting ändras. När man har gjort samma sak år ut och år in, och sedan en dag så inser man att saker och ting inte är som de brukade längre, och det finns någon slags sorg i det. För det är ju mycket det som Belly och killarna upplever.

Belly är lite mer mogen i den här boken, men jag klarar fortfarande inte av henne. Hon är en sån drama queen och har en förmåga att blåsa upp allting. Jeremiah är så söt och fin och jag gillar verkligen hans berättarröst riktigt mycket, hade inte haft något emot att läsa fler kapitel från hans PoV. Jag gillar Conrad också, men han visar sig inte på sin bästa sida i den här boken. När det kommer till triangeldramat så känner jag såhär: Jag gillar verkligen Jeremiah, men när det kommer till vem Belly tycker om så är det ju ingen tvekan om att det är Conrad hon gillar, och alltid ha gjort. Och jag tycker att hon och Conrad ska vara tillsammans av den anledningen.

Trots att jag inte är överdrivet förrjust i serien kommer jag att läsa sista boken för jag vill veta hur det slutar, och böckerna är ju inte så långa som tur väl är.