Safirblå - Kerstin Gier

Titel: Safirblå (Saphirblau)

Författare: Kersin Gier

Serie: Ädelstenstrilogin #2

Antal sidor: 392

Utgivningsår: 2013

Förlag: Bonnier Carlsen

Betyg: 4/5

Spoilers från föregående del förekommer

Åh, Mmmmm och Mer! är det enda Gwendolyn kan tänka under den första kyssen. De börjar kyssas 1912 och slutar i nutid. Gwendolyn har en gen som gör att hon kan resa i tiden. Som tur är har även Gideon det.  Kärleken börjar mitt i ett tidssprång, men när de är tillbaka sätts den på prov. Gwendolyn inser att hon snarast bör ta sitt förnuft till fånga, inte låta hormonerna styra, om det alls ska bli någon kärlek, tidlös eller ej! Det gäller istället att fokusera på att rädda världen OCH lära sig att dansa menuett (och inget av det verkar enkelt). Det ordenssällskap som vill att Gwendolyn och Gideon hämtar blod från andra tidsresenärer för att läsa in dem i kronografen, verkar ha dolda motiv. Ska hon gå dem till mötes eller ...  Så möter hon sin morfar när han var ung, och tillsammans börjar de smida planer!

Safirblå var verkligen en bra uppföljare till Rubinröd och jag tyckte väldigt mycket om den. Jag älskar handlingen i den här serien. Den här boken var inte seg i början som den första var, utan tog vid precis där den första slutade. Jag älskar ”mysteriet” och även om man inte blev särskilt mycket klokare efter den här boken så var det spännande nästan hela vägen igenom och man vill hela tiden fortsätta att läsa för att få reda på vad som skulle hända. Jag tycker mycket om tidsresorna även om jag blev rejält förvirrad ibland över hur det här med tiden fungerar.

Gwendolyn fortsätter att vara en väldigt bra karaktär. Jag älskar sarkastiska karaktärer och det kan man ju verkligen säga att Gwen är. Överlag tycker jag att humorn i boken är på topp och jag skrattade högt flera gånger. Jag har inte riktigt kommit underfund med vad jag ska tycka om Gideon. Är det meningen att jag ska älska honom så gör jag det inte, men jag tycker om honom mer här än i första boken. En sak som jag dock har lite problem med är Gwendolyn och Gideons relation. Här är det insta-love på högsta nivå och Gwen verkar älska Gideon över allt annat efter bara en vecka… Leslie kan vara en av de bästa bikaraktärerna jag läst om på länge. Jag älskar fortfarande hur hon ställer upp och stöttar Gwen. Charlotte tycker jag är hemsk, precis som Glenda. Och jag älskade Xemerius, så himla rolig!

Jag tycker att det är lite synd att förlaget har marknadsfört serien, speciellt Rubinröd, som en storslagen kärlekshistoria i stil med Romeo och Julia, för den är så mycket mer än så. Kärlekshistorien tar ju inte så jättemycket plats i första boken även om Gwendolyn blir störtförälskad i Gideon. Jag menar, de bytte ju omslag för att locka till större publik (vilket är väldigt synd för de förra omslagen var ju så fina) och så lanserar de serien som en episk kärlekssaga? Förstår ärligt talat inte det, tycker att det hade varit bättre om de hade fokuserat på mysteriet, vilket är mycket mer intressant. 

Som sagt, tycker mycket om den här serien och det ska bli spännande att läsa den sista boken och få svar på alla frågor.