The Iron Thorn - Caitlin Kittredge

Titel: The Iron Thorn

Författare: Caitlin Kittredge

Serie: Iron Codex #1

Antal sidor: 492

Utgivningsår: 2011

Betyg: 4/5 (3,5)

In the city of Lovecraft, the Proctors rule and the great Engine turns below the streets, grinding any resistance to their order to dust. The necrovirus is blamed for Lovecraft’s epidemic of madness, for the strange and eldritch creatures that roam the streets after dark, and for everything that the city leaders deem Heretical, or born of the belif in magic and witchcraft. And for Aoife Grayson, time is running shorter by the day. Aoife’s family is unique in the worst way. Her mother and her older brother, Conrad, both went mad on their sixteenth birthday. And now, a ward of the state nearing her own sixteenth birthday, Aoife is trying to pretend that her fate can be different.

Alltså, den här boken slutade aldrig att förvåna mig. Jag visste ingenting om den innan jag plockade upp den, och hade jag läst lite om den innan kanske jag inte hade blivit så överraskad, men samtidigt så gillade jag det! Det var väldigt mycket med den här boken som jag tyckte om. Det är en steampun-bok, det är mycket steampunk i den, vilket jag gillar. Jag gillar världen som Kittredge har byggt upp, jag tyckte att den var väldigt intressant. Det tog mig ett tag att fatta vilken tid boken utspelar sig på, men till slut lyckades jag komma fram till 50-talet. Handlingen var bra, men jag hade väldigt svårt att engagera mig i den, speciellt mysteriet med var Aoifes pappa och bror var. Jag tror dock att det mer berodde på att jag har kommit in i en lässvacka, och inte så mycket på boken själv. Efter ungefär halva boken tog handlingen en vändning som jag verkligen inte hade väntat mig och det ändrade hela boken. Och på slutet kom ytterligare en tvist och jag tänkte, men alltså VA? Men jag gillade tvisterna och jag gillar när jag blir förvånad! Jag gillade necroviruset också jag tyckte att det var en intressant del av boken.

Den mest intressanta karaktären tycker jag är Dean. Jag älskade alla smeknamn han hade på Aoife. I vanliga fall kan jag tycka att det är ganska överdrivet, men här älskade jag det. Aoife tyckte jag för det mesta om, och mer och mer ju längre boken gick. Det mest jobbiga med henne är hennes namn, Aoife. Hur i hela friden uttalar man det? Cal hade jag lite blandade känslor för. Ibland tyckte jag om honom, men ibland blev jag så otroligt irriterad på honom, speciellt när han tyckte att Aoife inte kunde göra vissa saker för det inte var kvinnligt nog.

Jag gillade boken och kommer att läsa fortsättningen för jag vill definitivt veta vad som kommer att hända, speciellt när det slutade som det gjorde.