Obsidian - Jennifer L. Armentrout

Titel: Obsidian 

Författare: Jennifer L. Armentrout

Serie: Lux #1

Antal sidor: 335

Utgivningsår: 2012

Betyg: 5/5

When we moved to West Virginia right before my senior year, I'd pretty much resigned myself to thick accents, dodgy internet access, and a whole lot of boring.... until I spotted my hot neighbor, with his looming height and eerie green eyes. Things were looking up. And then he opened his mouth. Daemon is infuriating. Arrogant. Stab-worthy. We do not get along. At all. But when a stranger attacks me and Daemon literally freezes time with a wave of his hand, well, something...unexpected happens. The hot alien living next door marks me. You heard me. Alien. Turns out Daemon and his sister have a galaxy of enemies wanting to steal their abilities, and Daemon's touch has me lit up like the Vegas Strip. The only way I'm getting out of this alive is by sticking close to Daemon until my alien mojo fades. If I don't kill him first, that is.

Oh my. Jag älskar Obsidian! Jag kunde inte lägga den ifrån mig och jag läste nästan hela boken i ett sträck. Här har ni alla saker jag älskar med en bok. Paranormalt inslag, älskvärda karaktärer och en personkemi mellan huvudpersonerna som är så stark att det nästan slår gnistor om det.

Jag älskar Katy, hon är en fantastisk karaktär som jag tyckte om redan från början. Och det faktum att hon är bokbloggare gör ju bara att jag älskar henne ännu mer. Och så har vi Daemon. Daemon är HET. Det finns liksom inget annat sätt att beskriva honom på. Daemon är en typisk YA-badboy, och man kanske skulle kunna tycka att alla dessa började bli tjatiga vid de här laget, men nej, Daemon är i en klass för sig. Jag vet inte om jag har nämnt det någon gång innan men jag älskar sarkastiska karaktärer, det är bland det bästa som finns, och Katy och Daemons dialoger var så roliga ibland så jag vet inte vad. Och jag älskade deras kemi, deras attraktion till varandra var så stark och jag kan inte komma ihåg sist jag läste om två karaktärer som var så attraherade av varandra. Här kände jag det verkligen! En annan sak som jag gillade var att Katy vägrade att ta Daemons skit och stod upp för sig själv. Dee är en annan karaktär som jag verkligen tycker om, hon var så rolig ibland.

Det händer väl egentligen inte särskilt mycket i boken, men det spelar inte så stor roll, för karaktärerna väger upp för det. Jag gillade att Daemon och Dee var aliens, det var uppfriskande att läsa om aliens vilket jag inte gör särskilt ofta och jag gillade slutet väldigt mycket. 

Nej, jag älskade verkligen Obsidian och så fort jag hade läst ut den slängde jag mig på datorn och beställde Onyx och Opal och förhandsbeställde Origin, för mer Daemon Black please! 

“You’re such an ass. Has…anyone ever told you that?”
He flashed a genuinely amused smile. “Oh, Kitten, every single day of my blessed life.”

"I checked out your blog"

"Stalking me again, I see. Do I need to get a restraining order?"
"In your dreams, Kitten. Oh wait, I'm already starring in those, aren't I?"
"Nightmares, Daemon. Nightmares."