Författare: Jamie McGuire
Serie: Beautiful #1
Antal sidor: 358
Utgivningsår: 2013
Förlag: Kalla Kulor
Betyg: 3,5/5
Abby har lämnat
sitt mörka förflutna bakom sig, fast besluten att aldrig återvända. Tillsammans
med sin bästa kompis America har hon flytt till Eastern University för att
börja ett nytt liv. Hädanefter ska hon vara en duktig flicka. Men så möter hon
Travis, killen som slåss för pengar på illegala slagsmålsklubbar och som alltid
har ett koppel av tjejer efter sig. Abby
lovar sig själv att aldrig falla för Travis och i stället inleder de en
vänskap. En vänskap som med tiden fördjupas och intensifieras tills den
plötsligt har förvandlats till just det Abby med alla medel försökt undvika.
Hon vet att de inte är bra för varandra, ändå kan hon inte hålla sig borta
ifrån honom. Deras relation
blir snart alltmer kaotiskt upp och ner, destruktivt hänförande och fullkomligt
underbar. Samtidigt smyger sig Abbys förflutna allt närmare och hotar att rämna
hela deras värld.
Ni vet när man har hört mestadels bra saker om en bok, man
har längtat efter att läsa den, och tror att man kommer att älska den… och sen
gör man inte det. Där har ni mina känslor för Underbara Helvete. Jag blev verkligen så besviken på den.
Missförstå mig inte, det var en väldigt underhållande bok, det måste jag säga.
Jag satte mig ner för att läsa och ett par timmar senare upptäckte jag att jag
har läst halva boken i ett svep. Så på den punkten lyckades Jamie McGuire.
Men sen kommer vi till de sakerna som jag inte tycker om.
Karaktärer är bland de konstigaste jag läst om på länge. Jag tyckte om Abby i
början av boken. Jag gillade att hon inte gick på Travis skit, stod upp för sig
själv och bara ville att de skulle vara vänner. Men ju längre boken gick desto
jobbigare och plattare tyckte jag att hennes karaktär blev. Jag var inte heller
överdrivet förtjust i hennes berättarröst, vilket gjorde det ganska jobbigt att
läsa. Sen har vi Travis. Det finns två sidor av Travis, en som jag älskar och
en som jag avskyr. Tyvärr är det den sidan jag avskyr som man får se mest. Jag
klarar inte av han är så våldsam. Han blir arg för ingenting och slåss bara
någon så mycket som tittar på Abby. Han slår ner folk i matsalen, han kastar
sönder möbler i klassrummet och vänder upp och ner på sitt rum i sin ilska. Hans känslor
för Abby gränsar till besatthet och det känns inte helt hälsosamt. Men sen har
han ju en sida som gör att man bara smälter. Han kan vara så snäll och bryr sig
verkligen om Abby och skulle göra allt för henne. Det värsta är att Abby och
Travis för det mest tar fram det värsta i varandra. De är båda väldigt
melodramatiska och förstorar upp saker som inte är så stora egentligen. Av de
andra karaktärerna tyckte jag bäst om Travis familj. America gillade jag för
det mesta även om jag tyckte att hon kunde vara riktigt barnslig ibland.
Nu låter det som om jag hatar den här boken, men det gör jag
inte. Däremot har jag väldigt blandade känslor för den. Jag älskar den inte, men jag tyckte den var underhållande. Jag förstår
varför folk älskar den och jag kommer förmodligen att läsa Walking Disaster för det skulle vara spännande att läsa historien ur Travis
perspektiv och få vara i hans huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar