Smaragdgrön - Kerstin Gier

Titel: Smaragdgrön (Smaragdgrün)

Författare: Kerstin Gier

Serie: Ädelstenstrilogin #3

Antal sidor: 477

Utgivningsår: 2013

Förlag: Bonnier Carlsen

Betyg: 4/5

Spoilers från föregående delar förekommer

Spänningen stegras, intrigens trådar möts och blir till en vacker väv. Allt som verkat mystiskt i de två tidigare delarna får nu sin förklaring, men blir slutet verkligen gott? Gideon säger att han fortfarande tycker om Gwendolyn, men frågar istället om de kunde vara vänner! Inte precis den utveckling Gwendolyn hoppats på. Varför beter han sig så obegripligt, ena stunden förälskat och ömsint, andra kylig och som förbytt. Det hemliga ordenssällskap som arbetat i århundraden för att sluta cirkeln kring kronografen har mycket mäktiga vänner och hemliga motiv. Deras grundare greven av Saint Germain, som levde på 1700-talet, kan fortfarande påverka Gideons och Gwendolyns kärlek.

Då har den här serien kommit till ett slut och det är tråkigt. Jag tycker verkligen om serien och jag är ledsen att den nu är över, men Smaragdgrön var en riktigt bra avslutning.

Handlingen i den här boken är precis lika bra som i de två förra. Mysteriet blir mer spännande och det är inte fören precis i slutet som man får veta hur allting egentligen ligger till. Hade verkligen inte listat ut den där plot tvisten som kom på slutet så det gjorde mig glad att jag blev överraskad och jag blev riktigt förvånad över hur det låg till. Tidshoppen i den här serien gör mig fortfarande riktigt förvirrad, men samtidigt känner jag att jag inte behöver veta allt, det gick bra ändå. Men en sak som jag aldrig riktigt fattade (måste ha missat det i början) var om tiden gick även i nutid när Gwen och Gideon reste i tiden eller om den stod ”still”?

Gwendolyn fortsätter att vara så härlig, jag tycker verkligen mycket om henne. Jag tycker om Gideon också, men han fastnade aldrig riktigt hos mig och jag tycker att hans och Gwens relation gick väldigt fort fram. I ena sekunden träffades de och i nästa sekund kunde de inte leva utan varandra. Raphael är en annan karaktär jag tyckte om, precis som jag fortfarande är ett stort fan av Leslie. Överlag tycker jag att karaktärerna i den här serien är riktigt bra. De kanske inte är några absoluta favoritkaraktärer, men de är minnesvärda och bra. Xemerius fortsätter att vara så rolig i den här boken också och jag tycker att han tillför så mycket humor.

Som sagt, jag tycker mycket om den här serien och det är tråkigt att den nu är slut. Det är en riktigt bra serie att läsa om man vill ha något lättläst och underhållande.