The Madman's Daughter - Megan Shepherd

Titel: The Madman’s Daughter

Författare: Megan Shepherd

Serie: The Madman’s Daughter #1

Antal sidor: 419

Utgivningsår: 2013

Förlag: Balzer + Bray

Betyg: 3,5/5

Sixteen-year-old Juliet Moreau has built a life for herself in London—working as a maid, attending church on Sundays, and trying not to think about the scandal that ruined her life. After all, no one ever proved the rumors about her father's gruesome experiments. But when she learns he is alive and continuing his work on a remote tropical island, she is determined to find out if the accusations are true. Accompanied by her father's handsome young assistant, Montgomery, and an enigmatic castaway, Edward—both of whom she is deeply drawn to—Juliet travels to the island, only to discover the depths of her father's madness: He has experimented on animals so that they resemble, speak, and behave as humans. And worse, one of the creatures has turned violent and is killing the island's inhabitants. Torn between horror and scientific curiosity, Juliet knows she must end her father's dangerous experiments and escape her jungle prison before it's too late. Yet as the island falls into chaos, she discovers the extent of her father's genius—and madness—in her own blood.

Jag köpte den här boken lite på impuls. Såg den någonstans på Goodreads och kände på en gång att det var precis den typen av bok jag var sugen på att läsa just då. Så jag beställde hem den och läste den på en gång. När jag precis läst ut boken var jag så fruktansvärt arg och jag ska förklara varför. Vissa delar av boken tyckte jag verkligen om, och vissa delar stod jag inte ut med.

Vi börjar med det dåliga. Jag stod. Inte. Ut. Med triangeldramat som fanns i boken. Boken hade varit så himla mycket bättre utan fokus på kärleksbiten och det stör mig så mycket att det fick ta så stor plats. När Juliet kämpade för sitt liv i djungeln var det enda hon kunde tänka på vem av killarna hon hade känslor för och det var så irriterande. Aaaargh.

Så, nu när jag har fått ur mig det kan vi ta det som jag verkligen tyckte om. Jag älskade ön där Juliets pappa bodde. Jag älskade hur creepy och mörk stämningen över boken var, och alla öns hemligheter. Tyckte det var otroligt creepy med alla varelser. Handlingen gillade jag med, som sagt gillade jag henlighetsmakeriet och att man aldrig riktigt visste vad som skulle hända.

När det kommer till Juliet hade jag lite problem med hennes prioriteringar, killarna först och allt annat sedan. Tyckte också hon var lite mesig i början men hon växte på mig under bokens gång och när hon la sina kärleksbekymmer bakom sig tyckte jag riktigt mycket om henne. Av killarna gillade jag Montgomery bäst och hade lite svårt att förstå att ingen ifrågasatte Edward mer. Men under bokens gång gillade jag honom med. Juilets pappa avskydde jag, han var så självisk och hemsk.

Den här boken hade så mycket potential och jag hade tyckt så mycket mer om den om jag hade sluppit triangeldramat. Men som sagt, det fanns delar jag verkligen tyckte om och jag kommer definitivt att fortsätta att läsa serien för slutet var så himla spännande och jag vill verkligen veta hur det ska fortsätta.